Johansdotter, Anna Maria

Född 1825-03-16 i Halla, Grevbäck (R). [1]
Döpt 1825-03-17.
Död 1900-04-04 i Sandstugan, Kyrkefalla, Tibro (R). [2]

I födelseboken Anna Maja (oäkta)

Då Anna Maria bodde med familjen i Nilsatorp fanns där även en dräng - Magnus Jansson. Han blev antagen som soldat, de gifte sig och flyttade till Fröbäcken.

Vid folkräkningen 1890 bodde Anna Maria med familj i Kyrkefalla Prestgård med dottern Anna Sophia, hennes båda oäkta barn Gustaf Adolph och Carl Gustaf Gerhard, och sonen Thure. Sandstugan.

"År 1894-1895-1896-1897 Erhållet utdelning från Kyrkefalla församlings krigsmans-magasin den 19 juni 1894. Afskedade soldaten Frost enka under Fröstorp 4 kr."

Ur August Carlsons dagbok söndag 27/12 1925:
"Jag kommer ej ihåg vad gumman hette, men minnes henne förövrigt så mycket mer. Hon hade lite handel, mest karameller och sådant där, men även socker och kaffe och snus, tobak m.m. Hon hade det där i en liten skrubb till bod, till vänster i förstugan, samma stuga som är nu (huset revs på 1940-talet när nya kyrkogården utvidgades).
Å alla marknader och auktioner, samt andra tillställningar var "Sandstuvekärringen" närvarande och satt tjock och påbultad vid sitt bord. Att hon hade tagit på sig mycke kläder var inget att klandra, det kunde nog behövas, kallt som det var många gånger, men vad vi barn inte tyckte om, var hennes vresiga sätt. Hon var alltid sur och så ut att vara på misshumör. Hon hade nog sådant utseende också, brett ansikte, håret hängde i kladdar ner över den låga pannan, buskiga ögonbryn. Gumman satt alltid och titta under lugg, som om hon lurat på att få se någon stjäla från henne. Näsan var kort och nedtryckt på mitten, som om hon hade fatt ett hårt slag över näsan. Munvikorna voro neddragna på den för övrigt breda munnen.
Jag minns en gång, det var då auktion efter morfar nere i gamla gården. "Sånnstuvekärringen" hade sitt karamellbord inne i stugan, det var längst fram till höger. O, Gud! Jag minnes all den härlighet jag såg på det lilla bordet. Där låg utbrett papperskarameller med fransar och granna märken på och så låg där högar med sockerpinnar och enstuversbitar och pastiljer och det ändå härligare, det var olika figurer av socker så hade hon t. ex. ett par små ljusröda strumpor eller vad det skulle föreställa av socker. O, vad jag önskade jag hade ägt dom.
Slutligen kom jag mig för att be far om 4 öre, som de skulle kosta, för att få köpa dom. Han blev arg och tyckte att jag inte gjorde med att drussla bort pengar, några bad för mig, att jag skulle få dom, men då ställde han till ett jädrans väsen, så jag smet ut ur stugan och grät.
En stund senare blev det ett farligt väsen inne i stugan. Några hade stulit en karamell från käringen, det blev raj därinne. Bramma-Staves Anna blev fast och fick erkänna att hon tagit karamellen, hur det slutligen gick vet jag inte, för jag gick inte in sedan.
Det påstås att Karl "diat" kärringen sedan han blev rätt stor. Jag hörde en person omtala att en gång då gumman var "framme" i prästgården och tagit upp "mej" på ett gärde, skulle vid ett tillfälle pojken kommit springande och ställt sig vid en gärdsgård, han var då 9 eller 10 år, och gumman ställde sig mitt för å andra sidan och pojken fick då "dia" henne. Ja, käringen har varit död i många herrans år och hennes son Karl är en gammal man."

Ur August Carlsons dagbok söndagen 3/6 1945:
"Sandstugan som förr låg där i skogskanten var ett torp till prästgården. Det var väl inget vidare jordbruk, kanske dom kunde ha en ko eller ett par och stugan var liten och oansenlig, bara ett rum i ena änden, mot landsvägen. Stugan låg med gaveln mot landsvägen. I det rummet bodde hela familjen. Till vänster när man kom in i den lilla förstugan var en liten avbalkad skrubb och den saknade fönster, ljus släpptes in genom dörren, när man öppnande den.
Där hade Sandstugegumman lite handelsvaror såsom kaffe, socker, snus och sill samt konfekt å karameller. Folk hade inte så stora anspråk på snygga affärer på den tiden. Damm å spindelväv gick ju an men råttorna voro ändå värre att husera. Jag minns så väl "Sånnstûvekärringa" som hennes butik, fast jag var inte inne där mer än ett par gånger, för vi handla på den tiden hos Lindgrens vid kyrkan (Kyrkestan).
Sånnstûvekärringa var rätt kraftig, stort å brett ansikte, ögonen satt långt isär, näsan var tillplattad på mitten, ansiktet väldigt skrynkligt och det svarta håret hängde i ovårdade testar ner över den låga pannan. Hon hade alltid en trumpen uppsyn och drog hon på mun nån gång såg det ut som ett elakt grin. Hon sågs alltid mycke påbultad med kjolar och tröjor å schalar å huvudduk. I synnerhet när hon satt vid sitt karamellbord där det var någon auktion eller någon tillställning. Där saknades aldrig käringen.
Hon hade varit gift två gånger. I första giftet hade hon åtminstone en son som jag minns, han hette Karl Magnusson och var kyrkvakt på sin tid. Det påstods att han hade diat sin mor tills han fyllt 8 år. Jag tror jag skrivit om när han kom kilande genom ängen ner mot gärdet där modern tog upp mej ("band säd") gumman ställde sig vid gärdsgården pojken stod på andra sidan och sög ur bröstet på modern.
När änkan Anna Maria Johansdotter (Sånnestûvekäringa) år 1861 ingick äktenskap med Joh. Larsson hade hon tre barn. Före ingående av äktenskapet skrevs ett äktenskapsförord, det senare papperet ligger nu bland en del handlingar i museet. I sista äktenskapet hade hon tre barn: Stava, Soffi och Ture. ."

(Dagböckerna enligt avskrift gjord av Britta Zachs, Tibro)

Anna Maria var vid sin död inhysesänka på Sandstugan i Kyrkefalla.