Levnadsbeskrivning

Enligt hfl född 3/6. I födselboken finns två Jöns Nils födda, en 2/6 och en 3/7.....

År 1788 var Gustav III Sveriges konung. Sverige låg i krig med Ryssland och konungen befann sig i Finland. Efter slaget vid Hogland den 17 juli hade svenska flottan dragit sig tillbaka till Sveaborg. En rysk eskader på väg söderut hade förankrat på Köpenhamns redd. Vid denna tid bestod Råå av 25 numrerade hu och 16 onumrerade. Råå hade 205 invånare, varav 100 var vuxna och betalade skatt.
Den 9 augusti seglade två större ryska fartyg, tillhörande amiral vin Dessens eskader, från Köpenhamn. De lade sig utanför Råå. Den hemmavarande befolkningen flydde till skogs, medförande sina tillhörigheter. Då ryssarna på Larsmässoafton närmade sig avlossades från vallarna några skott. Detta mottagande lär ha retat ryssarna. De lämnade sina fartyg i slupar, steg i land och kastade brinnande beckkransar upp på husens halmtak. De passade också på att plundra. Den bolmande röken och de slickande eldsfalmmorna var en hemsk syn för de rååbor som flytt upp mot skogen. En moder, som skanade sitt barn, återvände och fann barnet. Av rädsla för ryssarna vågade hon inte lämna huset utan steg opp i den öppna spisen och klättrade upp i skorstenspipan med sin lille påg. De överlevde och sonen levde ända till 1881 då han dog 95 år gammal. Det sägs att i nedre läget 17 hus brann ned. I en officiell rapport står att "Råå fiskeläge sistlidne natt i aska lagt". I en förteckning sänd till landshövdingen meddelades att 30 korsvirkeshus nedbränts. 156 personer blev husvilla. Händelsen väckte stor indignation i Sverige men även i Danmark. Greve Schimmelmann från Köpenhamn utdelade själv 50 riksdaler och sedan 800 från den danske kronprinsen. Säkerligen var det ryssar från samma eskader som den 8 augusti samma år hemsökte Båstad, men där möttes av kraftigare motstånd och fick återvända. (Källa: Harry Perborn; "Om gamla Råå".)

Jöns bodde på Raus No 3 3/8. Bodde 1820 kvar ensam med dottern Nilla som flyttade 1823. Jöns dog "skattefri" 1824. - Hfl 1822-27 s.120